”Att systematiskt bortse från barnrättskommitténs rekommendationer tyder på bristande implementering och blir i praktiken ett konventionsbrott. Att inte följa rekommendationerna strider därför både mot konventionen och, sedan 2020, mot svensk lag”. – Robin Krig

Till ingens förvåning har regeringen trots alla remissinstansers och Lagrådets invändningar valt att gå vidare med förslaget om sänkt straffbarhetsålder. Vår praktikant Robin, som studerar offentlig rätt, lyssnade på regeringens presskonferens den 16/4 och bemöter här några av justitieminister Gunnar Strömmers påståenden.  

Gunnar säger ungefär: Barnkonventionen föreskriver en lägsta straffbarhetsålder utan att ange nivå. FN:s barnrättskommitté lämnar dock en icke bindande rekommendation om lägst 14 år och avråder från sänkningar. 

Robin svarar: Barnrättskommittén uppmanar staterna att under inga omständigheter sänka den lägsta straffbarhetsåldern, i enlighet med artikel 41 i konventionen. Även om det bara är rekommendationer så får inte kommitténs roll som högsta uttolkare av barnkonventionen och tillsynsorgan förringas. När en stat ratificerar barnkonventionen blir konventionen juridiskt bindande för staten och även om kommitténs rekommendationer formellt inte är juridiskt bindande, ses de som auktoritativa tolkningar av vad konventionen kräver. Att ignorera kommitténs uttalanden kan därför innebära att staten inte uppfyller sina faktiska åtaganden, vilket nu är fallet för Sverige.  

Gunnar säger ungefär: Regeringen delar inte Lagrådets uppfattning att det saknas stöd för att förslaget skulle uppfylla sitt syfte att minska brottsligheten. 

Robin: Enligt regeringens egen utredning finns inget empiriskt stöd för att en sänkt straffbarhetsålder leder till minskad brottslighet. Erfarenheter från exempelvis Danmark visar att reformerna inte hade någon brottsförebyggande effekt och snarare ökade risken för återfall. Negativa följdeffekter noterades även i form av sämre skolresultat och lägre skolnärvaro. Av utredningen framgår även att unga dessutom saknar fullt utvecklad förmåga att göra rationella avvägningar mellan risk och konsekvens, vilket innebär att straffets avskräckande effekt är begränsad. 

Gunnar säger ungefär: Förslaget innebär inte en generell sänkning som den i Danmark, utan är avgränsad till de barn som begår de allra grövsta brotten. Den ökade ungdomsbrottsligheten motiverar en sådan sänkning av straffberhetsåldern. 

Robin: Skyddet som Barnkonventionen ger bör vara sammanhängande. Att öppna för straffansvar i vissa situationer riskerar att urholka hela skyddsprincipen, oavsett om det sker brett eller selektivt. Detta blir särskilt obefogat när vi vet att forskningen talar emot förslaget och att det finns andra, evidensbaserade, metoder att tillgå. Sverige är skyldig att genomföra Barnkonventionen i praktiken. Att systematiskt bortse från barnrättskommitténs rekommendationer tyder på bristande implementering och blir i praktiken ett konventionsbrott. Att inte följa rekommendationerna strider därför både mot konventionen och, sedan 2020, mot svensk lag. 

Barnombudet håller fortfarande inte alls med regeringen i bedömningen om att det finns några som helst skäl som motiverar en straffbarhetsålder till 13 år.