Tonårsutvisningar är inget juridiskt begrepp i svensk lag, utan ett uttryck i medie- och samhällsdebatten för situationer där ungdomar eller unga vuxna får avslag på uppehållstillstånd och därför ska lämna Sverige.

Det handlar ofta om ungdomar som har gått i svensk skola, bott länge i landet eller kommit hit som ensamkommande minderåriga. 

Grunden är att rätten att vistas i Sverige regleras i Utlänningslagen (2005:716). Den avgör vem som får uppehållstillstånd och när någon kan avvisas eller utvisas.
Om en person saknar rätt att vistas i Sverige kan Migrationsverket besluta om avvisning eller utvisning. Även om personen bott länge i landet.
Att vara född i Sverige eller ha lång vistelsetid ger inte automatiskt rätt till uppehållstillstånd eftersom besluten grundas på reglerna i utlänningslagen.

Centrala bestämmelser finns i 5 kap. utlänningslagen, som reglerar bland annat asyl, skyddsskäl, familjeanknytning och särskilt ömmande omständigheter.

En viktig regel är 5 kap. 6 § utlänningslagen om synnerligen ömmande omständigheter, där hänsyn bland annat tas till hälsa, anknytning till Sverige och situationen i hemlandet. 

Tidigare kunde stark familjeanknytning i Sverige räknas som ett ”särskilt ömmande skäl” för att få stanna även efter 18 års ålder.
Men 2023 togs den möjligheten bort av Tidöpartierna med stöd från Socialdemokraterna.
Efter flera uppmärksammade fall, där ungdomar som vuxit upp i Sverige riskerar att utvisas och har utvisats vid 18 års ålder, trots att deras familjer får stanna, har debatten om dessa tonårsutvisningar intensifierats.

Frågan blev särskilt omdiskuterad efter lagändringen 2023 då möjligheten att få stanna på grund av särskilt ömmande omständigheter begränsades.

Medierapportering om familjer som splittras och unga som skickas till länder de knappt känner till har väckt starka reaktioner både politiskt och i samhällsdebatten.  

I augusti 2026 togs också nya skärpta krav för anhöriginvandring som röstades igenom av Tidöpartierna.

V, MP och C har inte röstat för något av de nya förslagen.

S har röstat emot de flesta men ja till regeringens nya kompromiss om att inte utvisas vid 18 år, utan att de som tidigare haft uppehållstillstånd som anhörig ska kunna vara kvar till 21 år.

Där hade C, V och MP en reservation om att det inte var tillräcklig justering.  

Barnombudets åsikt: Vi är starkt kritiska mot den utvisningspolitik som bedrivits de senaste åren. Inte minst när den har drabbat barn och unga. 

Här finns en specifik valkompass för migrationsfrågor framtagen av kampanjen human migrationspolitik.

Barnombudet har medverkat vid manifestation för en human migrationspolitik både i våras och nu i augusti. Här är det senaste talet som verksamhetschef Lisa Skiöld höll:

Jag vill inte ha rasistiska lagar

Ibland får jag en känsla att vara paranoid. Att jag överdriver. Låtit fördomar och fantasi dra iväg. Men så kan jag vända mig om här och konstatera att Bader inte står i folksamlingen längre. Och jag läser vittnesmål från Röda korset om mamman som undrar hur hon ska kunna välja vilka barn hon har råd att ta hit, enligt de nya extrema ramverken som satts upp. Och som är väsensskilda från vanliga nivåer av existensminimum, eller ens vad vissa hyresvärdar kräver i buffert.

På min arbetsplats tittar vi just nu på en ny modell för möten och beslutsfattande. Där man ska söka samtycke och i princip bara kan avböja det om förslaget kränker dig som person eller är ett hot mot organisationens syfte.

Utifrån de utgångspunkterna är den migrationslagstiftning som skett på senare tid obegriplig. Om jag hade varit en del av den beslutsrundan hade det varit en solklar tumme ner eftersom förslagen både hotar individers rättigheter och organisationen. Till exempel familjeåterförening är en tydlig rättighet. Den återfinns i barnkonventionen, som blev även svensk lag för bara några år sedan, men som idag gärna bryts mot av lagstiftaren/riksdagen själv. Men förslagen hotar också organisationen Sverige. På flera sätt.

För jag kan fortfarande inte se några logiska, rimliga skäl till de beslut som tagits. De handlar inte om att skydda Sverige. Det enda syfte jag kan se, är de som det pådrivande partiet nu blir alltmer tydliga med för varje dag som går. Att de vill ha en viss sorts personer i det här landet. Att det inte räcker att bete sig svenskt, prata svenska, vara fullt integrerad och skötsam. Utan att du ska se uppenbart svensk ut, och att din familj ska ha bott här i många generationer. På just den plätt jord som idag kallas Sverige.

De nya lagarna kränker som sagt individen och tvingar bort personer som i många fall ser på och upplevs ha Sverige som sin självklara plats i världen. Som gått större delen, eller hela sin skolgång här, som har jobb och är etablerade. Men det hotar verkligen hela organisationen. Hela organismen.

Lagarna slår direkt och konkret mot en massa människor som är viktiga både som individer i relationella nätverk – i familjer, vänskaper, arbetsplatser och fotbollslag – men också som de yrkespersoner många är.

Men den slår också indirekt gentemot så många fler som känner sig allt mer ovälkomna. Vilket väl också är själva syftet. Och skapar otrygghet i hela samhällskroppen. Hos så otroligt många omistliga personer i hela landet.

Allt det här gör mig så genuint ledsen.

Ett ljus i mörkret är det här. Ni. Vi. Den här rörelsen. Och hoppet om att det ska vända nu. Att folket är tydliga med att det här inte är den politiken vi vill ha. Vi såg att det märktes i våras. Låt det märkas nu i valet om några veckor också. Och om det behövs, även efter.

Jag vill inte ha rasistiska lagar.

Vi vill inte ha rasistiska lagar.

Vi vill inte ha rasistiska lagar.

Vi vill ha solidaritet.